Vi kommer aldrig hem

Idag postar jag en dikt av Bruno K. Öijer.

Vi lämnade
varje fest sist av alla
och vi hade ingenting
bara våra unga ansikten
världen var sjuk
sjuk och stängd sedan tusentals år
röd neon föll som glöder
gatorna rann av svart
och jag vet inte vad det var värt
hur mycket som finns kvar
men det sattes sej i våra kläder
satte sej i vårt hår
och vi har inte kommit hem
det är en lögn att vi kommit hem
vi kommer aldrig hem
ingen av oss kommer hem

– Bruno K. Öijer