Sniglar under tryck

Regn hade fallit innan jag vaknade denna morgon. Asfalten var våt.

Jag bor på ett berg utanför Oslo. Jag antar att det inte finns så mycket jord som kan sluka regnvattnet, för varje gång det regnar flyr otaliga sniglar ut på stigar och vägar. De är huslösa, tjocka och kanske runt 8 centimeter långa.

Det gäller att vara försiktig när jag är ute och går efter en regnskur, av två anledningar:

1. Ouppmärksamhet leder till att man krossar sniglar
   
2. Det finns gott om ouppmärksamma människor

Bilar och fotgängare har snart mosat sniglarna, och det som blir kvar bär inga likheter med blötdjur. Efter en stund är vägarna fyllda med små högar med slem, som man tvingas navigera mellan. Snart hittar överlevande sniglar sina forna vänner, och börjar suga i sig av det som tydligen är en brakmiddag. Det dröjer inte innan de själva krossas under gummidäck och fotsulor.

Efter regn kommer slem, som ordspråket säger.

Skönhet är relativt till betraktarens vansinne

Ugly is beautiful.
Fult är vackert.

En aning tröttsamt börjar det bli. Varje kändis blir som av plast av airbrush-verktygen i var tidningsmakares Photoshop. Filmer är så strömlinjeformade att man inte märker när de passerar. Människor går i raka, perfekta led.

Jag vill se krokiga linjer. Porer och brokiga ögonbryn. Människor som skrattar åt fel saker. Någon som sjunger i kön. Svärta som flagnar.

Någonting ärligt och sant. Ugly is beautiful. Fult är vackert.

Att missförstå sin egen idé

Det förvånar mig alltid. Förundrar.

Hur kan en människa missförstå sitt eget verk, sina egna idéer? Nåja, jag talar inte om något slags mästerverk. Det handlar om film, scifi-filmen Pitch Black och dess uppföljare Chronicles of Riddick. Pitch Black hadde en udd, den var vass och hade en egen identitet. Tempot var, trots all action, avvaktande och lågmält. Dess setting var rättfram och kändes äkta.

Huvupersonen var en vänlig men kall mördare, en person man kände sympati för trots att han inte var en goodguy. Man förstod honom, helt enkelt. Under en av alla fängelsevistelser hade han hade mutat till sig en ögonoperation, som gav honom möjligheten att se i mörker och därmed överleva nätterna där. Denna mördare – Riddick – befann sig nu på ett skepp som var på väg till ett fängelse. Detta skepp störtade snart på en öde ökenplanet. Törst, och rädsla för mördaren (som ny rymt), hade de överlevande i sitt grepp, men snart insåg de att deras största källa till fruktan var de djur som bebodde ökeplaneten – som kom fram nu när ljuset från de tre solarna plötsligt doldes av en solförmörkelse. Plötsligt var Riddick det enda som skulle kunna rädda dem, med sin ursinniga kraft och modifierade ögon.

Idag såg jag uppföljaren. Chronicles of Riddick – en franchise in the making, tydligen. Ta Pitch Black, skrota det underbara tempot, lägg till fjantig mytologi och en löjlig kultur som liknade romarriket på crack. Ersätt en av de få överlevande från ettan med en sexbomb utan trovärdighet. Lägg till helt onödig fantasy som glasyr ovanpå scifi-kakan.

Detta av samma författare och av samma regissör. Mycket synd, eftersom att Riddick är en intressant karaktär jag gärna hade sett i vettiga uppföljare. Men hur kan man så grovt feltolka vad man gjorde rätt från början?

Lillklockan klämtar till storklockans dön

Innan jag började jobba som game designer var jag redaktör för en speltidning. Den tidningen dog idag. Sista numret har publicerats, det sista spelet har sågats.

Det känns en aning underligt att se något man lagt ner mycket energi i försvinna.

Men vi hade redan sagt adjö.