Växtens natur

Jag har balkong. Jag har markis. Och visst är jag tacksam för att de båda hindrar det ständiga ljussken som annars skulle falla in. Men mina växter upplever det annorlunda – de går miste om en del av dagarnas solljus. Så de sträcker sig. Långsamt pressar de sig mot fönstret för att försöka komma ut i ljuset. Enträget och ständigt böjer de sig mot solen. Själv så vänder jag på dem ett halv varv då och då, så att de ska luta sig åt andra hållet. Trots denna behandling fortsätter de att sträcka sig mot solen, även om det ger dem tämliga lustiga former. Deras strävan efter ljus stannar kvar.

Även av växter kan man lära sig om människan.

Vi kommer aldrig hem

Idag postar jag en dikt av Bruno K. Öijer.

Vi lämnade
varje fest sist av alla
och vi hade ingenting
bara våra unga ansikten
världen var sjuk
sjuk och stängd sedan tusentals år
röd neon föll som glöder
gatorna rann av svart
och jag vet inte vad det var värt
hur mycket som finns kvar
men det sattes sej i våra kläder
satte sej i vårt hår
och vi har inte kommit hem
det är en lögn att vi kommit hem
vi kommer aldrig hem
ingen av oss kommer hem

– Bruno K. Öijer

Spel revolutionerar berättelsekonsten

När spelet som medium föddes, så föddes också aldrig tidigare skådade möjligheter till historieberättande, där spelaren själv både medverkar och berättar. Plötsligt är den mångtusenåriga tradition som är berättelsen inte längre linjär och statisk; vi väljer själva vilka val som ska göras och när de ska genomföras i en interaktiv värld. Något som mänskligheten inte tidigare skådat.

Vi är fortfarande i spelbranschens barndom, och det märks tydligt; perspektiven hos oss utvecklare verkar stanna någonstans strax innan nästippen. Vi växlar fortfarande mellan den rena spelmekaniken och det linjära berättandet, istället för att låta de tu smälta samman i en interaktiv upplevelse. Men vilken framtid, vilken spännande tid vi har framför oss! Nu gäller det bara att finna vägen dit...

Tills vi nått dit kan vi läsa artiklar som A Thousand Heroes with Just One Face, på utmärkta The Escapist, där kloka ord som dessa yttras:

Gaming is interactive; why, then, is the cut-scene still holding us still, shouting, "Here comes the story bit, concentrate!" It's time to look for other ways to tell the story, in-game. Maybe, then, we could even try some character development beyond getting the +10 Dwarven Armor. [...]

There are no longer any borders. We are constrained only by our own creativity.

Reklam som konst

Det finns en reklam som jag tycker är ovanligt vacker. Det räcker med att se (och höra) den för att jag ska bli på gott humör igen. Jag fann den på nätet för ett antal månader sedan – strax innan den började sändas på TV. Nu snubblade jag över den igen, och vill sprida den glädje den ger mig. Ni har fömodligen sett den redan, men den är värd att se igen.

Förutom det unika konceptet (släpp 250 000 olikfärgade studsbollar nedför en gata i San Fransisco) och de häftiga färgerna, har de lyckats att få ett skönt flow via klipp, höghastighetskameror och stämningsfull musik. Musiken är för övrigt en José González utmärkta cover på svenska The Knife's "Hearbeats".

Jag tror att reklam är en av de få kanaler som Svensson konsumerar konst genom. Det klagas mycket på reklam, men det kanske har blivit (eller är på väg att bli) en konstform som fyller en viktig funktion i vanliga människors liv.

Ni hittar "extended version" här (på reklamens egen webbsite). Ni behöver också Quicktime 7.