Lord of the Night

I brist på bättre vetande spenderade jag natten till söndagen på biografen Colosseum, för att se ett LOTR-Marathon. De visade The Fellowship of the Ring, The Two Towers och Return to the King, i världens största THX-sal. Det hela började vid 23:45, och slutade vid tiotiden på morgonen. Kul, men givetvis helt galet.

Det kryllade av alver, magiker, krigare och andra fullblodsdårar. Mannen som rev biljetter bad en kille att ta det lugnt med sin fana, men ingen blev förargad över att en stor del av publiken var beväpnad med svärd.

Givetvis applåderades det i början och slutet av varje film, men när hälften av den sista filmen passerat började folk flippa ordentligt; stundtals var det inte mer än 20 sekunder mellan applåderna. Det räckte med att Frodo (som den norska översättaren inte visste om han skulle kalla Frodo eller Frode) öppnade munnen för att överförtjusta LOTR-fans skulle applådera.

Själv uppskattar jag mest av allt när Frodo insåg att han inte längre kunde stanna i Fylke, på grund av allt han varit med om. Äventyrets psykologiska påverkan på honom gjorde att han inte längre var den enkla hob som han var innan han fick Ringen. Han fick inte längre plats och sinnesro i sin gamla dova miljö, och han måste söka sig till något större. Frågan är om han fann vad han sökte på andra sidan havet, och om han ens visste vad han letade efter.