Kortare speltid kräver ny kontroll

Gamasutra har en artikel (eller snarare en samling åsikter från utvecklare och Anonyma Proffstyckare) om längden på spel. Hur många timmar gameplay en titel erbjuder är just nu en framtidsfråga för branschen; medan industrin växer så får vi en ny publik som vill ägna en mindre del av sitt liv åt spelande, samtidigt som spelinnehåll blir allt dyrare att skapa med de ökande möjligheter modern hårdvara erbjuder.

Åh. Det var en lång mening.

I alla fall – kontentan verkar vara att de flesta som yttrat sig är för en kortare spellängd. Kommentarer är att spelutvecklare överlag har ganska lite tid till att spela, och då de får partner och barn väljer de ofta (förhoppningsvis) att lägga sin tid på annat än 100 timmar Oblivion.

Jag har diskuterat frågeställningen på jobbet, och även om många är hardcore-geeks och protesterar högljutt så håller minst lika många med mig om att det är skönt att kunna lägga max 6-10 timmar på ett spel för att sedan vara klar med det.

Spel måste inte längre vara något man ägnar all sin tid till. Framtiden ligger i att se spelmediet som vilken underhållning som helst – film, musik, en bok, och ibland som konst.

"Episodic Gaming" är en klar signal från modiga utvecklare att vi faktiskt kan erbjuda konsumenter kortare spelupplevelser för en lägre kostnad, men i form av avsnitt. Istället för att sätta igång med Half-Life 3 när Valve närmade sig slutet av utvecklingen av Half-Life 2, så valde de att fortsätta att berätta sagan om Gordon Freeman i form av episoder som man spelar igenom på kanske 6 timmar. Samma sak med nya Sam & Max.

Hardcore gamers på forum skriker sig hesa över denna fasansfulla utveckling. De kan minsann inte tänka sig att betala en massa pengar för bara några timmars spelande. Det de inte förstår är att de är i minoritet. Jag – en spelutvecklare med ett uppenbart spelintresse – har framförallt spelat (och betalat för) spel enligt "episodic gaming"-formeln det senaste halvåret. De senaste titlarna jag köpt är just Half-Life 2 Episode 1 och Sam & Max Episode 1: Culture Shock. Jag kommer dessutom att köpa episod 2 från båda titlarna.

Men. Kanske ger framtiden utrymme för ännu kortare spel? Kanske vill vi kunna underhållas av en spelupplevelse som inte varar men än 2 timmar en kväll, precis som när vi laddar upp med popcorn (ok då, chips – OLWs Dill & Gräslök ska det vara) framför en hyrd DVD-rulle. En upplevelse där varje minut är polerad, där varje fragment är välskrivet och väldesignat. En upplevelse där man är nöjd efter 2 timmar.

Problemet är att det ofta tar upp till en halvtimme att vara helt kompis med kontroller och GUI i ett nytt spel. Det tillåter inte en upplevelse där man kan ta hem ett nytt spel som underhållning för en kväll tillsammans med tjejen; man kan inte dyka in i det direkt, och om en fjärdedel (en halvtimme) av spelet är en förlängd tutorial så känns det ganska fattigt.

En lösning på detta vore ett standardiserat förhållningssätt till kontroll. Om vi tänker oss att vi redan hanterar kontrollerna när vi sätter oss ned i soffan, så vore det mycket enklare att försvinna in i spelvärlden från minut ett.

Ett spel som försökte detta var Fahrenheit. Där förvandlades alla handlingar till musrörelser enligt ikoner med animationer som visade hur musen skulle flyttas för att åstadkomma en viss handling. Alla actionsekvenser var ganska likt Dance Dance Revolution (tryck på röd knapp när röd lampa visas, grön knapp när...). Självklart var det ganska utvecklingsstört, knappt något gameplay att tala om och knappast det standardiserade sätt att förhålla sig till en spelvärld som utvecklarna hoppats. Poäng för god vilja, och en rundspark mot huvudet för hjärndöd design.

Kanske är Nintendo närmare lösningen med sin Wii. Rörelse är något alla instinktivt kan förhålla sig till, och när du ser att rörelsen du gör med din hand (med din Wiimote hårt hållen mellansvettiga fingrar) återspeglas på TVn så känns det troligen förhållandevis intuitivt att navigera i spelvärlden. Jag har läst om folk som aldrig tidigare spelat, och som när de testar ett enklare Wii-spel nästan direkt greppar kontrollen och blir ett med deras avatar.

Jag skulle kunna säga något om Virtual Reality, men i och med att alla andra förutom jag anser att uttrycket ska förbli begravet i 90-talet så väljer jag att vara tyst. Hmm. VR!

Förhoppningsvis finns det utrymme för en bredd av både genrer och spelvarighet i framtiden.